Under förra veckans Skrivarsafari i Hönshuset tog AC Collin oss deltagare med på en rad inspirationsresor med hjälp av våra sinnen. Eller, kanske att det snarare handlade om att vi kunde släppa in inspirationen genom att vi fokuserade på ett av våra sinnen samtidigt som andra sinnen skärmades av. Kanske att övningen egentligen handlade om att skapa det där ”mellanrummet”. Det som vi sällan varseblir och därför heller inte riktigt greppar vikten av. Stjärnan som ständigt står i kulisserna.
Men JAG vet – utan mellanrum, ingen kreativitet. I min värld är mellanrummet superhjälten. En lastbil full med inspiration kan inte leverera något om inte den som tar emot är villig att öppna dörren. (Mellanrummet är alltså den öppna dörren i den här lite småkrångliga metaforen.)
Så, i den här övningen fick vi alla ögonbindlar och varsin liten ask i handen. I asken fanns en doft som vi skulle sniffa på. För mig var det nästan kusligt hur jag omedelbart hamnade i ett fotbollsomklädningsrum. Motvilligt insåg jag att karaktären jag upplevde var en man i 20-årsåldern med en stor tatuering i form av ett krusifix på ryggen. Jag kände ingen som helst gemenskap med honom och trodde mig inte alls kunna tänka med hans tankar. Vad kan han ha och berätta som är spännande. Här finns det väl inget djup?
Sedan ställde jag mig frågan: Vad är det du är rädd för? Vad är det som gör ont i din själ. Och då ramlade det här ut:
Det doftar hemma
När det var riktigt tyst i omklädningsrummet gick det att höra jublet från supportrarna som redan fyllde läktarna till bredden. Det var alltid utsålt. Arenan var alltid till bredden fylld, men när det var derby kokade den liksom med en annan intensitet.
Skorna var knutna. Den vänstra före den högra. Och jag gjorde korstecknet framför mitt skåp innan jag hittade min plats i ledet. Nu var det dags att gå ut på planen tillsammans med laget.
Anrika Old Trafford var den plats på jorden som mest av allt kändes som mitt hem. När jag växte upp hade jag inget hem. Ingen familj och ingen framtid. Men jag hade här och nu och jag hade kärleken till fotbollen. Egentligen är det märkligt att jag överlevde. Jag borde ha dött. Det är många faror som lurar när man bor på en plats som närmast kan beskrivas som en soptipp. Stanken var ovärdigt vedervärdig. Nyckeln till din överlevnad var att inte ha något av värde. Inte ge någon en anledning till att mörda dig.
Fast den farligaste fienden för alla som lever på gatan är ändå det egna sinnet. Uppgivenheten som får fäste och som leder till att man plockar upp den där trasan med lösningsmedel. Den som gör att man slipper känna och tänka en stund. Men det är en befriare som bara leder dig in i en ny bur. Jag hade provat några gånger. Men det gav inte mig någon lättnad. Bara ett våldsamt illamående.
Alla miljöer har sina dofter. Här i kulverten var det liniment blandat med aftershave. Förr om åren, innan fotboll handlade lika mycket om spelarnas yttre som om idrottsprestationer, hade nog doften av linimentet varit blandad med svett.
