Jag hade tagit fel på dag och Olle, som då var sju år, missade kalaset. Det var mitt fel. Inget snack om saken, och jag kände hur jag liksom hukade mig inför hans reaktion.
När Olle började gråta kände jag att jag inte stod ut. Impulsen sa: Gör något! Gör så att han slutar gråta. Gör så att han inte är ledsen längre.
Mer än så hann jag inte tänka innan han vände sig om och gick in på sitt rum och stängde dörren. En kort stund senare kom han ut.
”Hur känns det?” frågade jag.
”Bra”, svarade han. ”Först är man ledsen, och sen går det över.” Sedan satte han sig och började bygga lego.
Han uttryckte sig så enkelt och så glasklart och det landade en otroligt viktig insikt i mig. Det går över! I hela mitt liv har jag trott att det ledsna var något som var trasigt. Och att det var mitt jobb som förälder/vän/fru att pussla ihop det igen.
Olles kunskap omsattes sedan till låten ”Ledsen” som finns på Friendy- en musikalisk känsloresa.
