Under de senaste åren har jag blivit oerhört mycket bättre på att vara arg. Tidigare gick jag och höll det arga inne så länge det bara gick. Tyckte nog till och med att jag var lite ädel som kunde svälja så mycket ilska. Men hur hårt jag än tryckte undan så blev det till sist en explosion och den otäcka arga sörjan kletade ner allt i närheten.
Flera relationer som var viktiga för mig har aldrig riktigt hämtat sig efter att jag har använt alldeles för hårda ord, och det är både tråkigt och synd. Tråkigt att relationen tog slut och synd att jag fick någon annan att känna sig dålig.
För att kunna vara arg på ett konstruktivt sätt behöver vi veta att det är okej att få vara arga. Vi behöver gå känslan till mötes för att kunna ta hand om den och för att sedan släppa taget om den.
Jag tror inte att det så mycket handlar om att ”välja sina strider” som att välja att hantera alla våra konflikter på ett smart sätt. Ilskan kräver inte att vi gör någon fel eller illa. Det arga ber oss inte att bränna några broar. Känslan arg talar om att vår gräns är passerad, vilket ju är oerhört bra. Däremot kräver den inte någon utdragen och infekterad konflikt där människor måste välja sida.
I morse när vi skulle göra våra argaste ansikten tyckte barnen att det var hysteriskt roligt. Och de tycker även att argsången på Friendys barnskiva mest av allt är festlig. Första gången de hörde den stannade de upp och lyssnade uppmärksamt. När den ösiga refrängen drog igång började de le. Kanske var det igenkänning?
”Då vill jag säga fula ord, då vill jag göra dumma, dumma grejer.”
Lyssna gärna på Arg på Spotify!
