För mig hade känslan glad länge en sorgkant. När jag kände mig glad dök genast tankar upp som sa att det förmodligen snart skulle hända något som gjorde att jag fick äta upp min glädje. Förmodligen handlade det säkert delvis om min grundskoleupplevelse där jag under många år gick i en dysfunktionell klass. På grund av ett otydligt ledarskap hade gruppen blivit väldigt otrygg och det gällde att hålla så låg profil som möjligt för att inte vara den som hamnade i skottgluggen. Särskilt farligt var det att vara för glad. Att skratta högt eller verka för nöjd med sig själv ledde alltid till elaka kommentarer.
Nu i vuxen ålder har jag fått lära om hur man gör när man är glad, och jag har insett hur viktigt det är att kunna känna och bejaka glädjen. För glädjen är inte bara en skön känsla, glädjen är också en vägvisare i livet. Det är när vi låter glädjen vara kompassen som vi hittar rätt. Både i det stora och det lilla. Och att skratta när vi är glada är precis lika välgörande och befriande som att få gråta när vi är ledsna.
På sätt och vis är jag väldigt tacksam för min upplevelse, för idag förstår jag precis vilken stor gåva det är att kunna ge mig hän i glädjen.
