För ett par veckor sedan läste jag ett fantastiskt fint reportage i DN om Sanna Kallur. Häcklöperskan som dragits med svåra skador sedan hon 2008 nådde den absoluta världstoppen i sin gren. Nu är hon 34 år och ligger i hårdträning inför OS. Chanserna är små, men hon ger satsningen sitt absolut yttersta.
Jag tror att många beundrar Sanna för hennes uthållighet. För sättet som hon köttar på igenom smärtan, trots att oddsen så tydligt är emot henne. Min upplevelse är att vi som samhälle premierar dem som tar i så de kräks. Vi applåderar dem som kavlar ut sig så tunt att det nästan inte finns någon pepparkaka kvar att lägga på plåten. Men jag pratade också med en person som tyckte att Sannas satsning var tragisk. Som menade att hon vid sin ålder borde inse att det är dags att ge upp drömmen om en comeback.
När jag läste reportaget tänkte jag att det går att reflektera över min egen resa med Sannas berättelse som utgångspunkt. Att vi alla kan reflektera utifrån oss själva. I vilka lägen hade det varit bättre att släppa taget och i vilka lägen är vi glada att vi faktiskt vred den där sista droppen ur oss själva och kröp in över mållinjen? Vi har alla säkert minst ett par exempel av varje under bältet.
Jag är glad att jag pressade på och skrev färdigt min första roman mitt under de mest hektiska småbarnsåren. Däremot kan jag så här i efterhand ångra jag valde att marknadsföra Mellan människor, samtidigt som jag skrev den andra och körde på 100 % i kommunikationsverksamheten. Det blev för tungt. Inspirationen och glädjen försvann.
Jag är övertygad att alla människor gör sitt bästa. Vi fattar alltid de bästa besluten vi kan, utifrån vår erfarenhet, övertygelse och vår personliga mognad. I förlängningen går det inte att välja fel. Dåliga beslut leder till bra insikter. Just nu fanns det bara ett beslut som Sanna kunde fatta. Därmed har hon fattat rätt beslut.
Och det är också därför som ingen annan kan fatta de riktigt tuffa besluten åt oss. Våra liv kräver att vi ska fatta dem själva. Bland det svåraste som finns i livet är att veta när vi ska hålla fast och kämpa och när det är dags att släppa taget. I det stora och i det lilla. I våra yrkesval och i våra relationer.
