Idag var jag i skateparken med Calle. Vi gick dit tidigt, för då skulle det inte vara några andra där. Sist vi var där var parken full av tonåringar, och då var det inte lika trevligt. Idag körde Calle sina trix, jag ömsom hejade på och satt ömsom i mina egna tankar.
Associationsbanorna, via tonårspojkarna som Calle inte ville dela skateparken med, fick mig att fundera på det här med pojkar. Vad är det som gör att fler pojkar än flickor växer upp och skapar kaos för sig själva och sin omgivning? Vad är det som gör att så många pojkar växer upp och beter sig så förbaskat illa? För mig som är förälder till två killar är det något jag funderar på en hel del.
Det jag landade i när jag satt och betraktade Calles konster är att alla män som begår brott har varit pojkar. Och det ledde mig vidare till frågan: Vad är det som gör att vi inte klarar av att ge våra pojkar vad de behöver?
Jag tror att det handlar om att pojkar inte får lov att känna. De får inte lära sig att de har rätt till alla sina känslor. De får inte vara ledsna och de får inte vara rädda. För en pojke är det bara okej att vara arg.
Som samhälle kan vi liksom inte förmå oss att se vad som ligger under en pojkes utåtagerande beteende. Han är arg. Vi tolkar pojkars känsla av att vara utanför, och deras rädsla och ledsenhet över att inte tillhöra som ilska. Och vi möter deras känsla av utanförskap med ilska och frustration, när de egentligen behöver en kram. När de egentligen behöver få berätta hur de känner. När de egentligen behöver bjudas tillbaka till gemenskapen.
Jag läste häromdagen det fantastiska citatet: Truth never goes viral.
För sanningen är inte lättuggad som en påse chips. Sanningen ger oss inte den där härliga kicken som vi får när vi finner oss själva på rätt sida av gränsen som skiljer de onda från de goda.
Sanningen är mer som råkost. Det kräver lite mer av den som äter. Sanningen låter oss inte peka på någon annan och säga att felet är bara deras. Sanningen säger att det goda och det onda finns inom oss alla. Inte att ett antal pojkar är födda onda. Eller att felet bara ligger hos deras föräldrar.
Jag tänker att sanningen säger att vi inte ger pojkarna vad de behöver och att alla behöver vara en del av lösningen. Jag tänker göra mitt bästa för att möta mina och andra pojkars ilska med tålamod och nyfikenhet.
