Igår skrev jag om att själen och hjärnan behöver vara i kontakt med varandra för att vi ska må bra. Idag har jag tänkt en del på vilka omständigheter som gör att min själ och min hjärna inte dyker upp på samma tebjudning. Vad får min inre röst att drunkna i bruset?
Med andra ord: Om jag vore Stålmannen. Vad är min kryptonit?
Ett exempel som dök upp i mitt huvud var ett event som jag deltog i för ett par år sedan i egenskap av ambassadör för kvinnors entreprenörskap. Eventet höll på mellan klockan 9:00 till 16:00, men när jag kröp ut vid 15:30 var jag redan helt stekt.
Programmet var maxat och det var så mycket sinnesintryck att jag höll på att baxna. När det inte var föreläsningar skulle man mingla. Då vreds dessutom musiken upp och twitterfeeden kördes på storbild. Det fanns inga mellanrum på hela dagen. Inga tillfällen för reflektion. Ingen chans till tystnad.
Som av en händelse ramlade jag idag över en artikel om högkänslighet som publicerades i DN 2012. Där beskrivs det som att högkänsliga människor tar in mer sinnesintryck och att vi dessutom ska sortera dem mer noggrant. Metaforen som användes i artikeln var apelsiner som skulle läggas på rätt plats. Högkänsliga människor ska sortera ner intrycken i 25 lådor och ”vanliga” människor kommer undan med fem.
Med tanke på alla intryck hade jag fullt av apelsiner i min hjärna redan efter en timme. Resten av dagen spenderade jag i stort sett bara åt att värja mig. Min upplevelse var som att någon hade dragit ur kontakten. För mig var det med andra ord inte någon optimal miljö för att lära mig nya saker eller bygga relationer.
Under de senaste åren har jag också blivit varse att jag inte bara tar in sinnesintryck, utan även människors sinnesstämningar. Jag känner hur andra människor mår med min egen kropp.
Så det som är min kryptonit är framförallt att vara i miljöer med mycket folk och mycket ljud. Råkar människorna som trängs därtill må emotionellt dåligt blir det sju resor värre. Som exempelvis på roslagsbanan i rusningstrafik. Eller i ett kontorslandskap på ett företag där det regelbundet sker uppsägningar.
Men precis som Stålmannen blir knäckt av kryptoniten så har jag också superkrafter. Samma kvalitet som gör att jag blir helt bombarderad av apelsiner i en stimmig miljö gör att jag har en helt fantastiskt känsla för nyanser. I mitt arbete som skribent har jag exempelvis stor nytta av att jag kan lista ut vad folk menar även när de inte kan sätta ord på det själva.
Min känslighet gör mig också till en god människokännare. Jag känner i kroppen om något inte stämmer. Jag kan, med en för andra skrämmande precision, veta hur folk tänker, känner och vad deras nästa steg kommer bli. Människor förvånar mig sällan.
Men det som kanske är det coolaste med min superkraft är att jag ser människors potential. Efter en halvtimmes samtal ser jag den glittrande diamanten i dig som du kanske tvivlar på finns där.
