För mig var det en smärre chock att gå från högskolan till ett ”vanligt arbete”. Bilden jag såg framför när jag satt där i kontorslandskapet var att min hjärna var som ett ånglok som inte fylldes med rätt bränsle. Snarare än att min kreativitet blev stimulerad upplevde jag stress, så i stället för att brinna hett och effektivt blev det stopp i maskineriet.
Det ledde till att jag tog tjänstledigt ett halvår för att utbilda mig till massageterapeut på Axelsons. I efterhand inser jag att det är bland de modigaste besluten jag har fattat. Och absolut ett av de viktigaste. På den tiden, 2002, var massage också väldigt mycket mer suspekt än nu och flera av mina kollegor på jobbet sa bokstavligen: Är du galen?
Men utbildningen var helt underbar. Det var spännande att lära mig om hur kroppen fungerar och att få hitta kraften i händerna. Och herregud vad underbart det var att befinna sig i en lärande miljö. Där mitt jobb var att samla in så mycket ny kunskap som möjligt.
Jag minns att vi pratade om det – att tycka att ett jobb är roligt i längden. Då var det en kvinna som hette My som berättade att eleverna på utbildningen till shiatsuterapeut i Japan får testa på en lång rad olika grejer, allt från att praktisera som konditor till bonde. För att de liksom skulle få det här med att uppleva nya saker ur systemet. Oj, vad jag tyckte det lät kul. Att få uppleva och lära.
Däremot har jag insett att jag aldrig kommer till en plats där jag kommer känna att det räcker. När glaset är fullt. När min nyfikenhet har stillats. Jag är inte sådan. Och det är inte dit jag ska sträva. Jag är kreativ. Och jag är som jag ska vara. Jag är mer intresserad av det som är möjligt än det som finns framför näsan. Det är inget som kommer att gå över. (Och inget som ska medicineras bort heller.)
Det här med att människor som jag faktiskt finns blir allt mer accepterat. Däremot har vi en lång väg att gå vad gäller förståelsen som den här listan som berättar om ”hur kreativa personer är” tydligt illustrerar. Men det handlar bara om brist på kunskap. Idag skulle ju ingen få för sig att skriva en lista om ”hur kvinnor är” och tro att man kan skriva tio punkter som passar för alla. Kvinnor gillar bebisar, högklackat och är känslosamma. Knappast, va?
Med det sagt är det absolut ett par av punkterna på listan som passar in på mig. Exempelvis så tänker och talar jag i berättelser. Däremot är det ett gäng saker som jag tycker är generaliserande och rent av fel. Kreativa människor är inte deprimerade. De perioder i livet jag har varit deprimerad har det snarast handlat om att jag inte låtit min kreativitet få utlopp. Som exempelvis där på HP innan jag tog tjänstledigt. Hela livslusten hade runnit ur mig. Men att säga att kreativa personer ”är” deprimerade tror jag inte tjänar nvert associativ kognitiv funktion eller en extrovert associativ kognitiv funktion. gt kreativa använder sig antingen av en introågot gott syfte.
Om jag tittar på mig så jag heller inte något problem med att få saker gjorda i tid. (Listan berättar att kreativa människor ska ha svårt att motivera sig om de inte känner pressen av en deadline) Däremot har jag kreativa vänner som absolut funkar på det sättet. De behöver upplevelsen av tidspress för att kasta sig utanför boxen där deras kreativa idéer bor.
Det jag är inne och tassar runt nu är att det inte finns EN kreativ sort utan flera. I ett senare inlägg kommer jag att skriva om det som Jung kallade ”intuition”, det som handlar om att vara duktig på att se samband, se saker från nya perspektiv och att uppfinna nya saker. Vi skulle kunna kalla det för ”associativ” för att slippa bagaget som ordet intuition har med sig. Och människor som är väldigt kreativa använder sig antingen av en introvert associativ kognitiv funktion eller en extrovert associativ kognitiv funktion.
Är du nyfiken på att redan nu botanisera i personlighetsområdet tipsar jag om Personality Hacker.
