I midsommar är jag hemma själv. Det har jag varit de senaste fem åren. Det är jag även på påsk. Familjen åker till min mans familjs lantställe som ligger utanför Eskilstuna och jag är kvar i Österskär.
Förr om åren följde jag med. Jag tyckte att det var trångt, stressigt och kände inte att jag passade in. Efter de tre dagar långa besöken kom övriga familjen hem pigga och glada men jag kände mig helt urvriden. Därtill var kylskåpet tomt och det var hur mycket tvätt som helst att ta tag i.
Sedan slog det mig plötsligt: Jag måste faktiskt inte följa med. Beslutet att bryta mönstret, och att vara på egen hand under en storhelg, kändes väldigt konstigt och det var svårt att fatta. Förbjudet nästan. Men när det väl landade kändes det helt underbart. Befriande.
Jag ska inte sticka under stol med att jag inte kommer särskilt väl överens med ett par i min mans familj. Men mitt beslut handlar inte om någon annan. Inte om att straffa eller såra någon. Det finns ingen konflikt eller ilska i mitt beslut. Det handlar om att respektera mig själv. Att välja utifrån vad jag behöver för att må bra, även om det bryter mot normer.
Barnen älskar att åka till landet. De tycker att det är alldeles underbart att plocka blåbär, klappa hästar och spela spel. Och jag älskar att de älskar att åka dit. Jag vill gärna att de umgås med sina släktingar. I dag vinkar jag av familjen med kärlek och är redo med kramar när de kommer hem igen.
Vill du läsa mer om att lyssna på sitt hjärta och att välja utifrån sig själv tipsar jag om det här inlägget.