För ett antal år sedan fick jag vad som bäst kan beskrivas som en uppenbarelse. Jag hörde mig själv säga till Calle, som vid tillfället kan ha varit ungefär tre år: Du får inte gnälla!
Han gnällde ofta, för vad jag tyckte var ingen anledning alls, och det fick mitt blodtryck att skjuta i höjden.
Men plötsligt landade insikten: Det är klart du får gnälla!
Jag blev medveten om att mina barn är precis som de ska vara. Från den ena sekunden till den andra slutade jag tjata och höja rösten. Jag slutade göra motstånd och valde att möta mina barn med nyfikenhet och kärlek.
Jag förstod på en fundamental nivå och att mitt jobb som förälder inte handlar om att ”uppfostra”. Inte att peka på fel och mana till förändring. Mitt jobb som förälder handlar om att accepter och att skapa goda förutsättningar för att de ska få utvecklas till den bästa versionen av sig själva. Det som Astrid Lindgren uttryckte som: Ge barnen kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek så kommer folkvettet av sig själv.
De duger. De är precis som de ska vara. Det är inte deras uppgift att leva upp till mina eventuella förväntningar och läka mina sår. Det är inte deras uppgift att vara dem som jag önskar att jag vore. Eller som jag tycker att de borde.
Om jag någon gång delar med mig av min filosofi möts jag ofta av: Men du måste ju sätta gränser! De måste ju lära sig skillnaden mellan rätt och fel.
Det gör mig lite matt. Så även nu. För det går ju förstås att vara en tydlig ledare utan att göra andra människor fel. Det finns ingen forskning som stödjer att barn skulle lära sig bättre om vi vuxna visar ilska och tar avstånd från dem när uppvisar beteenden som vi inte tycker är bra. Ett tydligt föräldraskap är inte synonymt med att visa att man blir arg i tid och otid. Jag tror på det medvetna föräldraskapet.
Dr. Shefali Tsabary förklarar det på ett rimligt begripligt sätt i den här videon.