För några veckor sedan kom min 11-åring hem från skolan och började ställa frågor om våra tandborstar. Var de mjuka? Satt borsten tätt? Vilken typ av tandkräm hade vi? Det visade sig att fluortanten hade varit i skolan och utöver den traditionsenliga sköljningen hade hon även bjudit på en hel del fakta om hur man bäst tar hand om sina tänder. Och den här informationen hade utan tvekan gjort ett rejält intryck på gossen.
På kvällen delade Olle med sig av sin nya kunskap med övriga familjen och vi fick lära oss hur länge man ska borsta och vilken teknik man ska använda för att tänderna ska bli riktigt rena. Även de längst bak. Och nu kunde jag inte hålla mig längre. ”Hur kommer det sig att du minns allt det här?” frågade jag honom.
”Fluortanten visade en film”, svarade han med allvar i rösten. ”Om man inte borstar får man bruna tänder. Det hade barnen förr i tiden”, sa han och tittade på sin lillebror som lyssnade med uppspärrade ögon.
Den smarta fluortanten hade med hjälp av en film på barn fått Olle och hans klasskompisar att relatera personligt till hennes budskap. De hade sett vad som kan hända om man missköter tänderna och därmed var deras uppmärksamhet fångad. Om fluortanten hade stövlat in i klassrummet och omedelbart börjat prata om tandborstar och om vikten av att begränsa antalet mellanmål hade klassen knappast lyssnat lika uppmärksamt.
I det här fallet använde fluortanten ett visuellt hjälpmedel. Och det är hur smart som helst. Men man behöver faktiskt inte visa bilder eller film för att de du pratar med ska kunna ”se” det du pratar om. Genom att delge informationen som en story, och att berätta på ett målande sätt, ser de du pratar med bilder för sitt inre öga. För lärandet och minnet funkar det lika bra.
Om du vill bli lika grym på storytelling som fluortanten så tycker jag att du ska boka in dig på den workshop som jag håller tillsammans med Eva Hamboldt i vår. Mer info om den finns i det här blogginlägget.
Inlägget Fluortanten äger på storytelling dök först upp på Anna Eriksson Skarin.