Christine var den karaktären som föddes först. Hon har levt med mig långt innan böckerna skrevs och det är hennes berättelse och livsupplevelse som är själva navet i Mellan människor och I dina händer. (Dock har min syn på henne förändrats över tiden!)
Christine är stark, driven och kompetent samtidigt som hon också är väldigt känslig och vilsen. Vilsenheten gör att hon dras till människor som har svar. Som exempelvis spådamer och killar som visar var skåpet ska stå.
I Mellan människor går Christine till ett medium som tar sig an Christines fråga: Har jag träffat mitt livs kärlek?
”Och varför är du här idag?” frågade Susanne och tittade lika intensivt på Christine som gången innan. Christine fick känslan av att spådamen kände igen henne.
”Jag tror att jag har träffat mitt livs kärlek, och jag vill veta om det stämmer.”
Precis som förra gången fick Christine kupera leken två gånger, i två omgångar, med sin vänstra hand. Den här gången la Susanne ut fem kort på rad och vände dem ett efter ett, från vänster till höger.
”Jag ser två friare! sa Susanne lite överraskat. ”Kan det stämma?” frågade hon Christine.
Christine satt tyst en stund och kände hur hon blev röd i ansiktet. Det här hade hon inte tänkt sig. Hon hade väntat sig ett kort och gott: Jajamänsan, du har träffat mannen i ditt liv, din själsfrände. Med hundra procents sannolikhet kommer ni att leva lyckliga i alla era dagar och få vackra, begåvade barn. Dessutom ser jag sjötomt och semesterhus i nerja.
När Christine tänkt en stund kom hon att tänka på sin kollega Peter som hon hade dansat och kramats lite med på företagets sommarfest. Han hämtade kaffe åt henne, lyssnade uppmärksamt på allt hon sa, och var en av mycket få människor i världen som fick henne att lätta sitt hjärta. Christine hade inte tänkt så mycket mer på det, men egentligen förstod hon att Peter ville något mer än att vara hennes vän.
”Vad heter dina friare?” undrade Susanne, och la ut två nya kort. ”Peter och Johan”, sa Christine och kände sig generad.
”Vi ska se om det stämmer”, sa Susanne, och plockade fram en pendel i kristall ur en svart liten sammetspåse.
Susanne höll pendeln framför Christine.
”Christines ena friare heter Peter”. Från vad Christine förstod indikerade pendeln ett jakande svar.
”Vad heter den andre mannen?”
”Han heter Johan”, berättade Christine.
Återigen höll Susanne pendeln, som var en metallkedja fäst i en glittrande bergskristall, framför Christine. Återigen bekräftade pendeln.
”Vi börjar med att lägga några kort för Peter”, sa Susanne, och la kortleken framför sig på bordet och bad Christine att kupera som hon hade gjort sist. Sedan la hon tre kort i en rad.
”Då ska vi se”, sa Susanne. ”Vänskap, trofasthet och ärlighet. Det här hade varit ett mycket bra val av man, men jag ser ingen förälskelse. Det betyder inte att han inte är förälskad i dig, men korten säger att du inte är förälskad i honom”, sa Susanne och tittade med en illmarig blick på Christine.
Susanne samlade ihop korten och Christine fick återigen kupera innan Susanne la ut tre kort för Johan.
”Du ser det här kortet, det står för passion, och det här står för utmaningar och det farliga, och det här kortet förstår du kanske”, sa Susanne, och pekade med en lång röd nagel på kortet som hette ”the lovers”. Christine drog efter andan.
”Jag kan bara bekräfta det du redan vet i ditt hjärta: Den här mannen är ditt livs kärlek. Men förhållandet kommer att bli en utmaning för dig”, sa Susanne.
