Vi är på semester i Åre. Mitt i byn bor vi, idag har det varit strålande sol och backarna är hur fina som helst. Liftsystemet sväljer utan problem alla sportlovsfirare och jag som inte har varit i Åre på 25 år är väldigt imponerad av anläggningen.
Där hade jag kunnat avsluta berättelsen om vår skidsemester. Med den strålande solen och om familjelyckan. Men det går så klart att berätta en annan historia om vårt sportlov också.
Vi har det absolut väldigt bra, det ska jag inte sticka under stol med, men semester är ju precis som resten av livet. Några saker blir som man har tänkt sig och andra blir det inte. Vår familj har exempelvis under de cirka 15 skiddagar som vi hittills varit i fjällen tillsammans totalt sett lyckats åka skidor ungefär 10 av dem. Några av grejerna som vi har varit med om är: Calle ramlade ur våningssängen och vi fick åka ambulans till sjukhus, det har varit snöstorm i flera dagar så att hela liftsystemen stängde och lite annat smått och gott.
Och precis som vanligt är livet med barn en ständig ledarskaps- och mindfulness-utmaning.
Som idag:
Barnen petar bara i den oerhört överprissatta lunchen. (Kom igen, vet du hur mycket den här jäkla tacotallriken kostade!) Och trots att det finns 14 stolar att välja mellan på lunchrestaurangen lyckas grabbarna ändå bråka om vem det var som satte sig på just den stolen som båda två vill sitta på.
Andas…
Men jag vet att barn är barn. Det är deras jobb att vara just barn. Att ifrågasätta. Att möta sina rädslor, att tänja på sina gränser, att vara glada och ge sig hän. Och att vägra. Och att ifrågasätta lite till.
Och under avdelning saker som inte blir som man tänkt sig:
Idag vid 10:30 snåret valde vi att åka kabinbanan upp till toppen precis som alla andra. Säkert 40 minuter i kö samtidigt som solen gassade utanför. Och igår när vi tagit liften upp för att göra första åket visar det sig att Calle, som tidigare inte rädst någon brant, tyckte att det var läskigt.
”Jag har aldrig åkt en sådan här hög backe förut”, sa han och det såg ut som han tänkte vägra åka skidor överhuvud taget. Någonsin. (Trots att motsvarande backe var peanuts förra året.) Så första åket tog omkring 20 minuter och det var först i dag på eftermiddagen på den andra skiddagen som han återigen var den omdömesbefriade lilla killen som vi är vana vid.
Och den här pojken har varit lite småkrånglig hela dagen. Han ville inte äta vid (den mycket dyra) lunchen, orkade inte bära skidorna och kom hem och däckade. Och sedan vaknade han och kräktes. Så det var inte krånglig han varit idag, utan helt sjukt tapper som orkat oerhört bra trots att han inte mådde bra. Och inte konstigt att lunchen inte smakade honom.
I morrn är det på’t igen. I alla fall för några av oss.